Salig sittande sömn

januari 10, 2013

Vilan finns i det indistinkta

Filed under: Uncategorized — humlebo @ 8:43 e m

Den vilande uppmärksamheten släpper det skapade och återvänder till det indistinkta, som är Guds eget väsen. Vilan och sömnen i Gud befinner sig i det indistinkta. Gud är både skild och inte skild, varken skild eller inte skild från alla till synes distinkta ting och händelser. Den saliga sittande sömnen är i detta indistikta varande som är Gud.

Den verkliga ledigheten

Filed under: Uncategorized — humlebo @ 7:23 e m

Att inrätta livet efter denna saliga sömn och vila aktiviteten att  inte längre imitera den frenetiska lystnaden till verksamhet av något slag. Sabbaten är till för människan säger Messias och denna sabbat är den verkliga ledigheten. När vi viger livet åt denna sabbat konkretiserar vi en värdighet. Vi visar oss värdiga Gud i en speciell mening, långt bort från självrättfärdighetens ivriga aktivism. Vi  låter oss vila i den sortens vakna sömn som är fritiden i Gud.

Att inrätta livet efter denna dygd är som vi påpekat tidigare att inte längre bekänna sig till det moderna begreppet ”arbete” som är en uppfinning av industrialismen. Vi vägrar vara den sortens frivilliga slavar som den moderna människan tyvärr blivit.  Vi ser omkring oss ett mentalt fängelse som följer även pensionerade människor med en inre stress och upphetsning – de har inte tid att stå och prata en stund på grund av allt de måste göra. Ofta kan ett ont samvete gentemot alla yngre som arbetar göra sig gällande. Pensionären måste se ut som arbete fortfarande är det väsentliga.

När vi inser ovärdigheten i denna hets av människan ter sig den saliga sömnen som en välbehövlig medicin. Gud vill ge oss den medicinen, ”min frid ger jag er” säger Herren Messias. Må vi ta emot den.

augusti 14, 2011

Ego dormio sed cor meum vigilat

Filed under: Uncategorized — humlebo @ 7:17 f m

Den gamla texten från Höga Visan, som senare St Bernard fick så mycket ut av, är central för salig sömn. Det är en vakenhet i ett tillstånd som somnat för världen. Det är samma tillstånd Albertus Magnus talar om i sin lilla skrift om att hålla sig till Gud.

Att inte somna in på detta sätt är att vara utelämnad till en akut värld, vara fast i lidelser, göra kyrka såsom normerad värld, springa i den tidsliga världsbildens alla korridorer, spela tidsligt jag.

Som en tibetansk lärare sa: under natten är kroppen och själen förenade i sömn. På morgonen skiljs de åt för att stressa runt på varsitt håll större delen av dagen. På sena kvällen möts de igen. En dysfunktionell familj kunde man säga.

I salig sittande sömn förenas kropp och själ för att lämna världen – eller rättare sagt vara i den verkliga världen. Där hörs den älskandes röst, utan ord, utan värld, utan tid.

april 4, 2011

Det inre skrattet i Guds Enhet

Filed under: Uncategorized — humlebo @ 3:48 e m

När en hjärna skrattar sker en kemisk omfördelning av energin. Det är den som uppträder när kärleken är aktiv till Gud och till Namnet i sittande salighet. Det är en som ett Guds inre leende som gärna brister ut i skratt.

Just bristandet ut i skratt utan någon världslig anledning är nyckeln till denna aspekt på saligheten. Orsakslöst skratt eller inre leende förlöser och kognitiva bindningar. Vem finns kvar att vara tråkig eller ihopklämd eller rädd när hela hjärnan skrattar i glädje med Gud?

Allt skapat ter sig i skillnad från vartannat men i Guds essens är allt Ett Enda och när det känns i oss kommer det gudomliga varma skrattet. All skillnad är övervunnen. ”In omnia creato aliud est esse ab alio,  aliud essentia non ab alio” säger Eckehart vid förhandlingarna i Köln där ärkebiskopen vill döma honom för panteism. Allt skapat ter sig i skillnader men förenas i Gud och då kommer också glädjen och vilan.

Vilans enhet är som ett leende och energin blir varm och omslutande, som när skrattet går genom vår kropp. Gud är då allt i allting och ingenting blir utanför. Detta sker i en evighet, alltså inte berört av det tidsliga. Paradoxalt blir allt som är finit i sin skapelse till i Guds egen evighet – som innesluter allt.

mars 28, 2011

Fröhliche Abgeschiedenheit

Filed under: Uncategorized — humlebo @ 2:03 e m

Tu m’as séduit, o Seigneur, et moi, je me suis laissé séduit.

Det är så SSS-livet är konstruerat. En kärlekshistoria.

Men också som en sjukdom – en god sjukdom. Såret förenar mig med Herren i ”fröliche Abgeschiedenheit”. Världen smutsar bara ner såret. Bönen blir intensivvård, den lyckliga avskildheten.

Så kan Gud genom sjukdom och försvagning förföra oss. Tynga ner benen så att vi inte kan springa omkring i världen – gott. Trötta ner hjärnan så vi inte orkar prata och kommunicera så mycket – gott. Plåga ögonen så att vi inte kan läsa så mycket – gott.

Hur mycket har vi inte tjänat världen med springande, pratande och läsande allt intressant? Så gott att stänga dessa vägar en smula.

Herre du hjälper både människor och djur. Din nåd är dyrbar, o Gud. I dina vingars skugga finner människor tillflykt. Ps 36

mars 20, 2011

De rena intrycken

Filed under: Uncategorized — humlebo @ 10:32 f m

När Gregorius av Nazianzen längtar efter ett liv i ensamhet med Gud, istället för att vistas i världens tumult såsom präst för en församling, menar han längtan efter de rena intrycken han har inom sig av Gud. Saligheten finns för Gregorius i att skärma av sitt liv från de yttre sinnena, vara ensam och tala till sig själv och till Gud – vilket förmodligen är detsamma för Gregorius – och känna de inre rena intrycken av Gud.

I samband med detta är det uppenbart att den yttre religiositeten han ser omkring sig bland präster, diakoner, lekfolk, inte alls står i kontakt med saligheten. Det är utan vidare klart för Gregorius att de inte alls är ”kristna”, vare sig prästerna, som ser kyrkan som en arbetsplats och ett levebröd, eller alla de församlingsmedlemmar som ska vallas likt en hjord. Han beskriver mycket kritiskt hela församlingens verksamheten som att driva en hjord från matställe till matställe, från bekvämlighet till bekvämlighet. Ingen umgås egentligen i sitt inre med Gud.

Vad han själv menar med ”kristen” är att i ensamhet och tystnad känna de inre rena intrycken av Gud. Alltså den saliga inre närvaron av Gud. Han har tagit emot kritik för att vara självupptagen och i avsaknad av rätt lydnad och han har skämts för sin längtan efter Guds rena salighet i avskildhet. Men till slut har han lämnat över bedömningen till Gud själv.

Precis som andra nyplatoniker skiljer han tydligt på yttre sinnen och inre. De yttre tjänar världens bisarra syften, de inre är Guds intryck, som blir renare och renare av förlängd frid och ensamhet. Han menar inte att övningar ger helighet utan att fridfull samvaro med Guds intryck i det inre renar livet av sig själv, utan ansträngning från människans sida. Han är inte vän av attityden ”ingen smärta ingen krona”. Snarare handlar det om att ha så liten kontakt som möjligt med världens affärer, vad de nu än gäller.

I vårt ostörda inre speglar vi redan Gud på ett rent sätt. Men många år i avskild frid och tystnad låter ändå speglandet växa och njutningen av renheten öka. Vi stationeras i Anden, säger Gregorius och umgås direkt med änglar istället för med världens människor.

Det är för en sådan samvaro han flyr från både Athen och studierna, och från tjänsten som församlingspräst. Detta är 360-talet och vi får en realistisk och god uppfattning om vad kyrkligt liv är vid denna tid.

februari 7, 2011

Aecedia och sömn

Filed under: Uncategorized — humlebo @ 6:03 e m

Josef Pieper tar i sin bok Leisure upp det medeltida idealet ”ledig” eller ”sysslolöshet” som en viktig dygd. Många kyrkofäder förknippar denna ledighet med bön. Man är ledig för Gud.

Pieper liknar verklig ledighet med sömn. Det finns något som förbinder att vara fri och ledig med att falla i sömn. Det går inte att falla i sömn om man måste göra något. Lika litet går det att vara ledig om något står på agendan. Det spelar ingen roll om det är helg, semester eller sommarlov. Verklig frihet och ledighet är en sysslolöshet som ger vila i Gud och det liknar att falla i sömn.

Pieper är en av de få moderna filosofer och teologer som inser detta. Den ledighet han talar om är vad vi menar med salig sömn i detta sammanhang. Sömn är något vi med förtroende faller ner i, inte en handling vi utför. Detsamma gäller den saliga vilan. Den är tillitsfull frånvaro av agenda.

Mitt i en jäktad vardag kan vi ha mikrostunder av fallande ner i salig vila. Det är sant. De gamla ”bönesuckarna” var till för det. Men det blir en verklig dygd först när vi inrättar livet efter denna saliga sömn och vila. Att inrätta livet efter denna dygd är att upphöra bekänna sig till det moderna begreppet ”arbete” som är en uppfinning av industrialismen. Det är att släppa tanken på att vi är ”arbetare” i denna mening, helt enkelt vägra vara slav. Som Hegel uttryckte det: vi måste konkretisera vår frihet i anden.

april 25, 2010

Det första självmedvetandet

Filed under: Uncategorized — humlebo @ 8:41 f m

När vi ”begagnar vår frihet” som filosofen Boström uttrycker det, är vi fullständigt fria. Vi kan välja vilken handling som helst innan vi valt någon. När vi valt någon hamnar vi i sinnevärldens fält av konsekvenser – och då möter vi ofta svårigheter och begränsningar av alla möjliga slag. Vi konkretiserar friheten och hamnar i kriget.

Men innan vi valde hade vi medvetandets frihet. Om vi ni väljer att iaktta detta självmedvetande märker vi att det är sekundärt att konkret välja någon sinnevärld, välja någon handlingsväg i fältet av konsekvenser. Själva friheten är obegränsad och kontemplationen blir på så sätt den mest fullkomliga handlingen. Vårt vara och lovprisningen blir ett med självmedvetandet, med Gud som är Endast självmedvetande.

När vi väljer kärleksfulla handlingar konkretiserar vi självklart friheten på bästa sättet – som Jesus säger. Jesus är själv en konkretisering av det gudomliga. Han kommer med svärd och motsägelse eftersom han träder in i frihetens politiska handlingar.

Konkretisering av gudomlig frihet går till så. Vi råkar på tvetydigheter och svårigheter i världen men vi väljer ändå den överlägsna vägen, Kristi väg. Men redan innan vi valt kan vi vara i själva kärleken själv genom att fira självmedvetandets gränslöshet. Då tänker vi på oss själva som Gud tänker på oss innan inkarnerandet i sinnevärlden och historien äger rum.

Så fort vi vet något om världen uppstår historiska och sociala relationer som aldrig är klara och tydliga. All sinnevärldskunskap är sådan – relativ, konkretiserande och alltid i opposition, osäker därför att alla relationer befinner sig i växling. Men i samma stund vi erkänner idéerna i det medvetande som valde att engagera sig i världen erkänner vi också den fullständiga friheten i självmedvetandet, i Gud. Denna frihet kommer alltid att skapa motsättningar i världen men samtidigt vara fullkomlig i sig själv.

Vi vet därmed allt om Gud, både i abstraktion och i konkretion. Skulle Han finnas enbart i sinnevärlden skulle vi alltid vara osäkra på vad det handlar om. Men vi vet allt som går att veta om Gud genom att vi i vårt självmedvetande direkt deltar i Guds väsen. Det är gränslöst medvetet, det är ren ande – fast detta partikulariseras med en organism och sinnevärld just nu. Vi har full kunskap om Gud och känner hur tvivelfritt detta medvetande är i sig. Det finns inget övrigt att veta eller finna, vi är direkt frälsta.

Alla handlingar kring religion och texter om Gud blir därmed sinnevärldsstoff. Vi har föreställningar, vi tillägger Gud egenskaper, vi sjunger och predikar, vi utför sakrament och gemenskapens handlingar. Allt detta är redan utanför den fulla friheten i Gud. Vi måste vara fria först i Gud och sedan endast fira detta fria väsen med våra talhandlingar, bönehandlingar och sociala/politiska handlingar.

Den som via handlingar i sinnevärlden eller via kunskap om den försöker finna Gud kommer aldrig att nå sitt mål. Redan i friheten att välja kunskap om sinnenas föreställningar är levande Gud redan närvarande som vårt självmedvetande. Den glädje som finns i detta saliga liv skänks oss i varje minut för den som orkar vända sig ditåt.

Av vana ignorerar vi dock denna uppmärksamhet (syndens natur). Men med hjälp av vår kropp kan vi betinga nya vanor som hjälper oss att återfinna den första friheten och kärleken i Gud.

mars 31, 2010

Softa utan skillnader

Filed under: Uncategorized — humlebo @ 11:14 f m

Det verkliga livet är utan skillnader i den meningen att vi använder konventionerna för att komma över dem. När Jesus räddar den prostituerade genom att upphäva skillnaden mellan de självrättfärdiga stenkastarna och den brottsliga kvinnan, visar han framåt till ett liv utan denna skillnad. När han äter med de halvbrottsliga tulltjänstemännen upphäver han den tänkta skillnaden mellan fint folk och dåligt folk.

Han är visdomslärare ända fram till den våldsamma arresteringen och döden, men visar även på korset att han upplöser skillnaden mellan liv och död. Han visar fram till ett liv utan denna tänkta skillnad, som skrämmer och stör oss liksom alla tänkta skillnader skrämmer och stör oss.

Upphävandet av ”syndens” åtskillnader är inte en sak vi fixar en gång för alla, det är snarare en pågående frälsning via denna visdom som Jesus förkroppsligar. Det är ett sätt att leva i ständiga förändringar genom att upplösa alla mentala hinder. Alla hinder bygger på en dikotomi mellan bra och dåligt, ont och gott, högt och lågt, viktigt och oviktigt. Alltifrån mycket temporära och flyktiga åtskillnader till de som tycks prägla vårt liv från vaggan till grav, upplöses av visdomen hos Jesus. När vi går Hans väg vilar vi i den grund som Fadern är, utan åtskillnader.

När åtskillnaden mellan handla och inte handla upplöses är vi fria att handla, vad än vi gör – t ex ingenting. Då är vi alla Viktor – segrare över motsatserna.

februari 15, 2009

Läsa Bibeln

Filed under: Uncategorized — humlebo @ 7:48 e m

När vi är i lovprisning – alltså tar del av det ”jag” som är saligt och samtidigt i salig vila – finner vi det meningsfullt att säga saker som ”Åh så nöjd jag är med detta universum!” eller ”Otroligt vackert jag fått till den här livsformen, ja hela den här evolutionen!” eller ”Det är sååå läckert att skapa allt detta!”

— alltså de uttalanden som Bibeln gör hela tiden emellan mera legalistiska utgjutelser och historiska sammanfattningar.

Att finna det meningsfullt att prisa all tillvaro – det är helt ointressant för de flesta människor. Det beror på att de inte är i sss-tillståndet. De är i andra tillstånd, alla mer oroliga och olustiga.

SSS-livet är att inbjuda det lovprisande tilståndet, att erkänna sig som det ”jag” som Gud är och äntligen kunna njuta av all tillvaro. Att läsa Bibeln blir då autentiskt, vi läser den som om vi själva är huvudpersonen — vilket vi ju förstås är, det är det allt går ut på. Bibeln är endast till för detta. Den är till för oss – för vårt frälsta tillstånd alltså. Vad är annars poängen med Guds kärlek?

Re-ligio är att åter förena, åter sammanföra, åter finna sin lovprisande situation. Bibeln är vår kulturs skriftliga uttryck för denna vår nöjda och lovprisande Identitet. Vi kan naturligtvis spela andra roller, barnets roll, tonåringens, gamlingens, den döendes roller — alltihop ett skådespel vi inte tror på när vi är Den som Lovprisar.

Och varför inte vara i det tillståndet?

Older Posts »

Blogga med WordPress.com.